nathalie om 10.11.12:

kan inte du göra ett blogginlägg om hur du fick reda på att du var gravid, och hur dina föräldrar tog det osv :) skulle vara roligt att läsa :)
kram


Hej Nathalie, självklar kan jag göra de. Roligt att du frågade :)

---

Ja hur ska jag börja, hmmm. Ja hade kännt på mig i några dagar att någoting inte kändes rätt. Men tänkte mest på att jag kanske började bli sjuk.
Hade nästan precis börjat skolan, ettan på gymnasiumet, gått i två månader typ.
Jag o några kompisar att o snackade och så kom vi in på ämnet mens, och jag inser att shiit jag har inte haft den på sex veckor. Tankarna rusar runt i huvudet, tre veckor försenad. Och jag hade ju haft en konstig känsla i magen. "Tänk om jag är gravid?" Men tänkte neh de kan jag väl inte va, nej de får inte va sant.
Försökte att inte tänka på de, sa till min tjej kompis att jag ska nog gå o kolla mig, men de var fredag så hade fullt upp på dagen så de fick bli på måndagen ist. Helgen gick o jag vågade inte säga till mamma...
Måndagen kom och jag tog mig ner till um för att göra ett test, huh hade ont i magen hela vägen ner dit..
När jag kommer in där möts jag av en tjej som jobbar där, jag förklarar läget och hon visar mig in i rummet, jag gör testet o väntar på svaret, hon kommer in i rummet å ber mig sitta ner, jag känner paniken. " Nu är de såhär att du är gravid Linnea" Säger hon. Tårarna kommer, "nej du skojar?" Vi bokar en tid till mif på kvinokliniken och bestämmer att jag ska snacka med mamma och komma tillbaka tillsammans o prata om de. Jag går därifrån, tårarna rinner ännu, eftet 10 min ringer jag mamma hon känner på sig att någonting inte står rätt till o säger " Du är gravid va?" till min stora förvåning svara jag "JA" Hon blir såklar as förbannad. Vågar nästan inte röra mig hemåt... Vi diskuterar fram å tillbaka men jag känner bara att jag önskar att devar en dröm..
Efter ett tag kommer pappa hem, han bara tittar på mig o säger" Grattis då" Ironi då.

Efter några dagar kommer vi tillbaka till Um o pratar, bestämmer att jag ska snacka med en kurator för att få lite info om vad man kan göra.
Känner under hela tiden att jag vill inte ta bort, inte behålla. Hur ska jag göra?

Veckan efter åker jag o mamma till kvinnokliniken, jag är i v6+4. Kan ännu göra medesinsk abort men huh, vill jag? Nej! Åker hem, går på några möten vid kuratorn, och bestämmer mig för att jag ska behålla, jag ska bli mamma!
I vecka 12 skrivs jag in på mvc. Nu börjar min resa och de ska bli jätte roligt! :)

Kändes overkligt, ett liv inom mig, läskigt. I vecka 19+0 gör jag ultraljud och då fattar jag att de verkligen är en bebis där, häftigt!

veckorna rullar på, sparkar och bebisen snurrar runt i magen, mysigt. Ivecka 29 börjar de göra ont, massa förverkar, jobbigt...veckorna går saktare o saktare inne i vecka 34läggs jag in på förlossnigen, har högt blodtryck, jobbig skallverk. Får beskedet om att jag har havanskapsförgiftning. får ligga inne fram o tillbaka. Ivecka 35 sätter de igång, slemproppen går o verkarna kommer regelbundet, läkaren säger att nu är de dags, bli rädd, han ska ju inte komma än. Får panik, men dom gav mig brickanyl o hoppas på att de ska släppa, efter två timmar stoppar allt, så skönt! ligger inne en extra dag sen äntligen hemma.vecka 39 läggs jag in igen 3 dagar, fredagen den 28 maj kommer jag hem men vaknar på kvällen av att de gör riktigt jävla ont, nu är de dags på riktigt, ringer ner till förlossningen och åker ner... fortsättning följer... ;)